Nedanstående inlägg är författat av Mattias Savemark, Mittuniversitetet Östersund, av vilken jag fått tillstånd att lägga ut det på min blogg.
"Enligt Kronofogden så är mellan 400 000 – 600 000 människor överskuldsatta i Sverige, antalet varierar beroende på hur man väljer att definiera begreppet överskuldsatt.
Om man också väljer att räkna in barn till överskuldsatta och sambo/partners så utvidgas genast siffran till ca 1.5 miljon svenskar som på ett eller ett annat sätt drabbas direkt eller indirekt av överskuldsättning. Sedan 1994 har överskuldsatta gäldenärer kunnat söka skuldsanering enligt skuldsaneringslagen.
Tanken bakom skuldsanering är att erbjuda ekonomisk rehabilitering till kvalificerade insolventa som saknar möjlighet att betala tillbaka sina skulder inom överskådlig tid och därmed återfår samhället en rehabiliterad individ. Fungerar det? Absolut inte, statistik från Kronofogden visar att mindre än 4000 skuldsaneringsansökningar beviljas årligen, vilket representerar mindre än 1 % av gruppen överskuldsatta. Över 50 % av de gäldenärer som beviljats skuldsanering är i pensionsåldern när den 5-åriga skuldsaneringsprocessen är avslutad och kommer därmed inte tillbaka till arbetslivet.
Studier har visat att över hälften av överskuldsatta inte förvärvsarbetar efter överskuldsättning jämfört med innan överskuldsättningen, en nationalekonomisk katastrof som beräknas kosta samhället mellan 30 – 50 miljarder kronor per år enligt Kronofogden, vilket tåls att jämföra med det samlade skuldberget som svenskarna har hos Kronofogden på totalt 60.6 miljarder kr.
Vi skulle alltså gå med ”vinst” inom två år om vi valde att skriva av alla skulder hos kronofogden. Varför ser det ut såhär? I Sverige, till skillnad mot andra EU-länder tillåter vi inkassobolag att rikta sina tjänster mot privatpersoner, deras hela verksamhet går ut på att köpa och sälja förfallna fordringar till ett så lågt pris som möjligt och med hjälp av ständiga utskick och telefonsamtal kringgå preskriptionslagen.
Inkassobolag använder en skattefinansierad myndighet som Kronofogden för att driva in skulder från svenska gäldenärer, dessa pengar hamnar många gånger i skatteparadis då många inkassobolag har sätet utomlands. Varför ska svenska skattebetalare vara med och bidra till denna statligt subventionerade kapitalexport?
De som bäst kan analysera risker och sia om framtiden arbetar på banker och andra kreditinstitut, men denna kunskapsklyfta återspeglas inte i kreditavtalen mellan bank och låntagaren, där är det kunden som får stå med all risk ensam medans experterna går fria. Oansvarig kreditgivning borde resultera i att bankerna omedelbart förlorar minst 50 % av utlånat belopp vilket inte kan återkrävas av låntagaren.
Är det rimligt att banker och kreditinstitut vältrar över kostnaderna för sina dåliga affärer på skattebetalarnas bekostnad utan att behöva ta ansvar eller ställas till svars? I andra länder som England och USA betraktas en personlig konkurs som ett misslyckande av kreditmarknaden medans samma fenomen i Sverige betraktas som individens misslyckande.
Vad som behövs är att skuldsaneringslagen förändras så att fler människor och framförallt yngre människor kan komma tillbaka fortare efter en överskuldsättning, kvalificeringskraven bör ändras så att ålder på skulder inte längre beaktas, så att folk inte passiviseras i ung ålder med framtiden som insats, men det slutliga målet måste vara att få banker och kreditinstitut att syssla med ansvarsfulla kreditanalyser där bankens och låntagarens risker solidariskt återspeglas i kreditavtalen.
Det är valår i år, det ska bli intressant att se vilket parti som väljer att representera och företräda 1.5 miljon svenskar i utanförskap."
Borde skriva här igen...
9 år sedan
